losoren

En kul orelaterad sak var att jag besökte gymmet kvällstid igår, det var en annorlunda upplevelse från när man är där på morgonen. Det var bara killar, mest unga, typ gymnasiet/högskola och alla var där i grupper. Och alla lyfte vikter, hade rätt rejäla armmuskler och hängde vid speglarna. Fast det var i ärlighetens namn nog inte för att de ville kolla på sig själva, gymmet är upplagt så man måste se sig själv när lyfter. Vilket ju är spännande.
Jag har inte så mycket armmuskler, jag är den som får kämpa när jag lyfter av de andras vikter. Det är kanske därför jag känner ett visst behov av att skämta om de som faktiskt kan muskla sig. 
I alla fall var jag ändå inte där för att lyfta utan för att springa och jag sprang och sprang och slog mitt rekord! Rummet snurrade lite efteråt och jag hade väldigt svårt vid att vänja mig vid att golvet stod still. Och så kändes det som om jag höll på att dö lite också.

Sen kom delen när jag skulle vandra igenom alla dessa muskelkillar tills jag nådde stretchområdet. Saken var ju såklart att jag var tvungen att vara cool, som att jag springer sådär mycket varje dag och att jag inte alls håller på att se i kors och ramla framstupa. 
Det gick bra, men livserfarenheten blev följande. Jag ska sluta vara cool, det ligger helt enkelt inte för människor med dålig kondtion.

Ibland gör jag dumma saker, som när jag handlar kläder som jag egentligen inte har råd med. Ibland gör jag ännu dummare saker som att lämna ugnen på när jag går till biblioteket för att lämna en bok. "Det är ju så nära". Och ibland gör jag de dummaste sakerna av alla, som att låta andra människor bestämma att jag inte duger, som att ställa orimliga krav på de jag älskar och ställa orimliga krav på mig själv. Som att tycka att jag är så jävla töntig som skriver om känslor och att känna sig dålig. Som att bli ledsen av hur elaka människor är på internet.

Sen försöker jag tänka att nåja, jag vet ju i alla fall om att det är dumt och att det inte är så egentligen. Men det är ju inte samma sak som att veta det. För det är som att varje dum liten tanke är bosatt någonstans och oftast inspärrad i sitt lilla bo. Men sen, när du inte orkar, hoppar de fram och spökar för dig.

Jag fattar inte att det är så, jag fattar inte att

Ibland gör jag dumma saker, som när jag handlar kläder som jag egentligen inte har råd med eller dricker tequila. 
Ibland gör jag ännu dummare saker som att lämna ugnen på när jag går till biblioteket för att lämna en bok ("Det är ju så nära") eller bli ledsen av hur elaka människor är på internet.
Ibland gör jag de dummaste sakerna av alla, som att låta andra människor bestämma att jag inte duger, som att ställa orimliga krav på de jag älskar och mig själv. Som att tycka att jag är så jävla töntig som skriver om sånt här.

Jag tycker egentligen det är lite fint när människor har fel och skavanker, det är ju liksom då jag börjar förstå mig på dem. Men jag tror självkritik är värre än amfetamin och vi har nog alla någon gång varit rejäla pundare. Och om man fortsätter på den metaforen funderar jag över om man, ifall man trillar dit, någonsin blir riktigt ren igen?

I alla fall var detta ett sådant magiskt tillfälle och precis som jag gillade den svenska versionen gillade jag den här. De har ändrat om en del så du kan inte hela storyn på förhand, förrutom i stora drag.
Men jag blev lite besviken på Lisbeth Salander. Smart, cool och snygg som vanligt men i denna filmen verkar hon bli kär eller i alla fall något åt det hållet. Och i Mikael? 
Det knasigaste är scenen när hon i slutet (förlåt spoiler) skriver ett litet kort till honom med en bild på häst och en tomte som klappar mulen. Som att hon äntligen visade den lilla gulliga flickan som finns i alla.
Det som var så starkt i förra filmen var att hon fortsatte vara lika kantig hela tiden och man reagerade för man är inte van vid det. (Som jag minns det) Men det var häftigt, för det var en del av hennes karaktär, det var ovanligt att se en kvinna på det sättet. Det betyder inte att det är dåligt att bli kär eller att människor bör vara som Lisbeth Salander, men jag önskar att denna karaktär hade kunnat få ha kvar sin kantighet, som en liten inspiration till oss som önskar att vi inte vore mjuka som marshmallows.