losoren

Ibland gör jag dumma saker, som när jag handlar kläder som jag egentligen inte har råd med. Ibland gör jag ännu dummare saker som att lämna ugnen på när jag går till biblioteket för att lämna en bok. "Det är ju så nära". Och ibland gör jag de dummaste sakerna av alla, som att låta andra människor bestämma att jag inte duger, som att ställa orimliga krav på de jag älskar och ställa orimliga krav på mig själv. Som att tycka att jag är så jävla töntig som skriver om känslor och att känna sig dålig. Som att bli ledsen av hur elaka människor är på internet.

Sen försöker jag tänka att nåja, jag vet ju i alla fall om att det är dumt och att det inte är så egentligen. Men det är ju inte samma sak som att veta det. För det är som att varje dum liten tanke är bosatt någonstans och oftast inspärrad i sitt lilla bo. Men sen, när du inte orkar, hoppar de fram och spökar för dig.

Jag fattar inte att det är så, jag fattar inte att

Ibland gör jag dumma saker, som när jag handlar kläder som jag egentligen inte har råd med eller dricker tequila. 
Ibland gör jag ännu dummare saker som att lämna ugnen på när jag går till biblioteket för att lämna en bok ("Det är ju så nära") eller bli ledsen av hur elaka människor är på internet.
Ibland gör jag de dummaste sakerna av alla, som att låta andra människor bestämma att jag inte duger, som att ställa orimliga krav på de jag älskar och mig själv. Som att tycka att jag är så jävla töntig som skriver om sånt här.

Jag tycker egentligen det är lite fint när människor har fel och skavanker, det är ju liksom då jag börjar förstå mig på dem. Men jag tror självkritik är värre än amfetamin och vi har nog alla någon gång varit rejäla pundare. Och om man fortsätter på den metaforen funderar jag över om man, ifall man trillar dit, någonsin blir riktigt ren igen?